Igår var jag och inhämtade lite mentalt uppåttjack. Jag var alltså hos Polarinnan och lekte med Polarinnans treåriga Kotte. Det är kul att vara lektant, jag känner mig alltid välkommen. Det tar inte lång tid innan det dycker upp ett litet blont huvud med busblick. Oftast hinner jag inte ta av mig jackan innan PK säger "Tant BP, leka bilar?". Så igår lekte jag och PK med bilar i flera timmar, läste lite bok och kastade pappersflygplan.
Ibland känns det nästan lite pinsamt hur tacksam P är för att jag leker med hennes son. Jag har ju kul! Det känns lite som att någon är tacksam för att jag åker karusell. Det är ju ett nöje, inte en uppoffring. Men sen minns jag hur det var att vara småbarnsförälder. Man skulle kunna offra sin högra hand för varje människa som då och då gav en lite lugn och ro i en halvtimme.
Hur som helst, humöret var i botten innan jag kom dit. När jag kom hem var det på topp. Min kropp har däremot andra åsikter när det gäller att krypa på golvet. Varken höfter, knän eller axlar är kompis med mig idag.
Men hellre glad och mycket ont än grinig och normalt ont.
Inlägg
